Kan tweets vara litteratur?

Välkommen hit. Här hittar du alla delarna från Twitterföljetongen ”Brev till J”. Berättelsen växte fram på Twitter med tre tweets per dag 1/3 -22/8 2013.

För att läsa historien från början till slut, startar du på 1:a mars 2013 och går framåt. (Fuska inte, det är mycket mer spännande att läsa i rätt ordning!) https://brevtillj.wordpress.com/2013/03/01/alskade-j/

”Kan tweets vara litteratur?” var frågan som surrade runt i mitt huvud och startade hela det här projektet.  Vad tycker du?

Trevlig läsning!

PS. Alla boktips som förekommer i texten hittar du här till höger, i litteraturlistan. DS

Tack!

Twitterföljetongen ”Brev till J” är nu avslutad. Stort tack till alla er som har följt och kommit med feedback!

En ny, helt annan, twitterföljetong är på gång senare i år. Fortsätt följa twitterkontot @brevtillj så får du info när den sätter igång. Eller så kan du skicka ditt twitternick till brevtillj at yahoo dot se, så får du en ping när det är dags.

horrorklar

SPOILER ALERT!

Här nedanför kan du läsa slutet på Twitterföljetongen Brev till J. Om du vill läsa berättelsen från början till slut, vilket rekommenderas, så börja från start på 1:a mars 2013 https://brevtillj.wordpress.com/2013/03/01/alskade-j/

lonnfack

cropped-skuggaman1.jpg

LÄS FRÅN BÖRJAN! 1:a mars 2013 https://brevtillj.wordpress.com/2013/03/01/alskade-j/

cropped-bricka27klar1.jpg

Mina sista ord

Bekännelse: Har en tidsficka, ett gryt. En webbtjänst har låtit mig skriva tweets i förväg. När du läser det här är jag redan död.

Mina sista ord till dig, Jane. Du mötte Bill och släppte honom nära. Varför? Du känner honom redan men under annat namn, en siffra.

Bill kommer att söka upp dig, med vaccinet du behöver för att överleva. Det är i alla fall vad han säger att sprutan innehåller.

Att döda en roman

Jane, vi pratade ofta om vikten att vara sann mot sig själv som barn. Plikten att som vuxen nå det vi drömde om när vi var små. Din dröm: författare. Din bok är borta, mitt fel. Ett svek mot dig, mot alla som inte fick läsa.

Att döda en roman är oförlåtligt.

Vi möttes i en bokhandel. Orden förde oss samman, de skulle alltid leda oss rätt. Men ord är sköra, de går inte att luta sig mot. Trådar av sanning eller lögn? Ordens vackra spindelnät fångar bytet lika bra oavsett. En bar i Asien kan vara en 2:a på Hisingen.

Den sista flykten

Allt, hela livet, är en tidsfråga. Har väntat på att det jag flyr ifrån ska komma ikapp mig. Nu har det hänt, jag tänker fly igen.

Tweets, ögonblick av liv.

Tänker på Virginia Woolf, stenarna i hennes fickor, flytande ord som Hemingway drack, den sista punkten. Den sista flykten, bara dagar kvar. Ännu har jag lite kvar att berätta, om Bill. Vill också hinna summera livet jag nu ska lämna.

Omöjligt att leva

Stal ditt namn. Försvann med sanningen. Stal ditt liv för att jag fruktade för mitt eget. Kvar blev du, innesluten i ensamhet.

Räddade mitt eget liv men fann snart att det var omöjligt att leva. Min inre domstol slog fast att jag måste plågas varje dag.

Vad älskade jag mest, bortsett från dig? Orden. Böckerna. Att skriva. Läsa. Bestämde mig för att leta upp ett ställe utan skrift.

Måste resa utan bagage. Gömde minneslådan i vårt träd. Dit jag visste att du skulle gå om du hittade tillbaka till dig själv.

Din mormors ring gav mig kapital, sedan reste jag. Hur många lagbrott jag begått för att ta mig hit vill jag inte ens tänka på.

Vattenhålet här har en stol med mitt namn. Turister irrar vilse hit, ”Öh, var det du som skrev ”Shantaram?”. Slår dem på käften. Här finns inget, men ändå allt som behövs för att glömma. Backpackers lämnar pocketböcker – jag gör bokbål. Crazy guy, c’est moi.

Såg dig blekna

Besökte dig ofta. Fick samma ”ingen förändring” av personalen. Såg dig blekna, långsamt smälta in i de väggfasta litografierna. Ett månadslångt spel. Min roll genomskådades en dag av överläkaren.

”Vi kan inte hjälpa Annie om du inte berättar vad som hänt.” Hon har genomgått ett trauma. Vi behöver få veta sanningen. Det är oerhört viktigt.” Hans blick släppte inte min. Jag nickade.

”Ska visa dig något, doktorn. Det ligger i bilen.”

Väntade inte på svar, gick ut till dagrummet, till din plats vid bokhyllan. Du satt med huvudet i handen. Jag kysste dig på pannan. Blundade hårt. Kände att du visste att det var jag. Sedan lämnade jag dig.

.

Alla som kör på natten hittar dit

Stationen, stadens hjärta. Det slog, om än långsamt så här dags. Pengarna räckte till kaffe som i sin tur räckte till en idé.

Att stjäla en plånbok var lättare än jag trott. Turen var en kort stund på min sida, en kvinna i din ålder väntade på fakirtåget. Körkortet visade att du nu hette Annie, som kvinnan i Ekmans ”Händelser vid vatten.” Fotot var tillräckligt likt. Det kunde gå.

Sedlarna i den stulna plånboken blev taxipengar. ”Psykakuten? Alla som kör på natten hittar dit” sa chauffören när vi klev in.

Så blev vi två nya. Det luktade desinfektion. Skötaren Hercules öppnade, jag började tänka på Hercule Barfuss, kunde inte sluta.

Kallade mig själv Johan, sa att jag var din sambo. Ljög, svamlade, talade om psykiska sjukdomar i din släkt. Du satt tom och tyst. Smaken av kallt automatkaffe i munnen, kallsvettigt intrasslad i lögner. Du skrevs in på en avdelning jag sa tack tusen gånger.

Nytt mörker, nattens

Forskningen var över, vi var personae non gratae. Luft. Tapani gav mig ett par minuter att hämta våra saker. Sedan skåpbilen igen. På väg mot verkligheten. Hur många liv hade vi inte levt och förlorat sedan vi senast var där? Vi reste över tidzoner, världar.

Ögonbindeln rycktes av. Nytt mörker, nattens. Bilens lyktor försvann. Där satt vi. Två vuxna förvirrade barn i för stora kläder. Du var där men ändå inte. Din blick såg på något långt bortom allt. Till sist fick jag dig att stå upp och vi gick mot gryningen.

Skulden gick med mig, tätt inpå. Och paniken var där, frågorna. Vart skulle vi gå? Hur skulle vi klara oss? Hur skulle vi förklara?